Finns det verklig trygghet?

Det går knappast att undvika dem, nyheterna. De möter oss på löpsedlarna i stora, feta bokstäver. De ropas ut i radio, TV och på Internet. Varje dag nya katastrofer. Terrordåd, knivmord, våldtäkter. Giftskandaler och farliga läkemedel, miljöförstöring, klimathot och naturkatastrofer. Och till allt detta ekonomisk nedgång. Eller varningar för att det kommer, med börsras och uppsägningar.

Hur ska en människa kunna vara trygg?

Så länge det är möjligt försöker vi nog alla blunda och låtsas att det inte är så farligt. Vi intalar oss att det snart blir bättre, vi tänker: "Det händer inte mig!" Så måste vi ju göra för att orka existera, men hur länge fungerar det?

Det finns en trygghet i våra relationer som räcker långt. Barnet som föds och får vara nära sina föräldrar. Det tas om hand med kärlek och värme, och livet blir tryggt hur det än ser ut runtomkring. Sedan, när åren har gått, en ny kärleksrelation med samma självklara giltighet och fasthet. En samhörighet, ett "hemma hos". En känsla av att klara allt tillsammans.

Men hur ofta fungerar det så här? Hur många barn får i dagens Sverige växa upp i trygghet med sina båda föräldrar? Hur många relationer håller efter att den första förälskelsen lagt sig? Statistiken sedan början av 1900-talet är som en iskall hand i nacken. Det är tydligt att något gått sönder, gått förlorat...

Det finns en annan relation som för många människor utgör den ultimata tryggheten: Relationen till Gud. När Sverige ännu var ett kristet land - det var inte så många år sedan - var den relationen självklar, fast inte alla hittade riktigt fram till den. Egentligen var det nog så att de flesta inte gjorde det. För dem kom det mest att handla om förbud och regler som man inte fann någon mening i och som man ville bli fri ifrån.

Men uppenbarligen fanns, och finns, människor som funnit en relation med Gud. I alla fall är det vad de säger. Och tydligen håller det; många kan berätta om fullständig trygghet när tillvaron på något sätt rasat samman omkring dem.

I januari 1998 kidnappades två unga missionärer, Daniel och Paulina Brolin, i en orolig före detta Sovjetrepublik. Månad efter månad hölls de instängda i en smutsig cell och misshandlades både psykiskt och fysiskt. Två unga människor med hela livet framför sig, nu visste de inte om de skulle leva till nästa dag. Men mitt i detta helvete fann de ändå den tryggheten att Gud var med dem och skulle hjälpa dem. Läs mer på tidningen Dagens hemsida.

Frågan var om det finns en verklig trygghet. Tydligen gör det det, och några menar sig ha funnit den. Men måste vi blanda in Gud?