Har mitt liv något värde?

Frågan är viktig, ibland brännhet. Många ställer den. Kanske inte alltid, men i olika perioder i livet. Betyder jag något? Skulle det spela någon roll om jag försvann? En del kan inte se något annat svar än "nej" och tar konsekvensen av det. En överdos, ett rep, en vass kniv...

Vad är det då som ger en en människa värde? Så länge vi trodde att vi var skapade av Gud, till hans avbild, var det där värdet fanns. Det grundläggande människovärdet. Med Darwin och vår tids ateism har det blivit svårare. Vilket värde har den som blivit till bara genom en blind utveckling utan mål och mening? I ett universum styrt av obevekliga lagar, där ingen ser, ingen bryr sig. En varelse som föds, lever en kort tid och sedan försvinner ut i tomheten - vilket värde har den?

Ändå kan vi inte acceptera att det skulle vara så här. Tanken är fullkomligt förödande, vi måste ha ett värde! Hittar vi nu inget hos Gud längre så får vi söka det hos varandra. I den nära vänskapen och kärleksrelationen, i yrkeskarriären, på idrottsarenorna och estraderna. När andra människor verkligen ser oss, när vi får betyda något, då blir livet värt att leva. Men så skört det är att lita på människor! Vad händer om jag misslyckas? Om mitt utseende förändras? Eller om jag bara inte orkar anstränga mig längre?

Det mest grundläggande värdet, som efterlängtade och älskade barn till sina föräldrar, känner nog de flesta fortfarande att de har. Då dröjer det kanske längre innan frågan blir brännande. Om den alls blir det. Men fler och fler växer upp utan att uppleva sig vara älskade, eller ens önskade, i en tid där hjulen snurrar allt fortare och egoismen växer.

Mitt i allt detta talar de kristna om Gud både som skapare och Fader, eller helt enkelt Pappa. En del ryser när de hör detta, de har bara onda minnen av sin egen pappa. Kanske gjorde han sådant som en pappa aldrig skulle få göra. Eller kanske brydde han sig inte alls? Men Gud är den pappa som vi innerst inne alltid önskat oss. En som är fullkomligt pålitlig, alltid god och kärleksfull och alltid rättvis. Och när vi förstår att vi inte kommit till av en slump utan att det är han som skapat oss, då får plötsligt livet ett värde som är så grundmurat att ingenting kan rubba det. Ett värde helt oberoende av hur mina jordiska föräldrar varit, om jag har några vänner, hur jag lyckats med skolan, eller jobbet och familjen och allt sådant. Då kan jag vara världens mest misslyckade person och ändå känna mig älskad och värdefull!

Ja, så säger man. Och menar att det är just detta Bibeln handlar om - en kärleksfull Gud som skapat varje människa med en särskild tanke, och som ger sig själv till det yttersta för att försöka få fatt på alla som gått vilse i livet.

Men medan de kristna hävdar detta, ser vi hur världen alltmer faller samman genom krig, naturförstöring och katastrofer. Och vi hör andra röster tala om Bibelns Gud som en blodtörstig tyrann och de kristna som farliga, intoleranta bakåtsträvare.

Och åter igen kommer frågan: Vem kan man lita på?