Kan någon religion ge svar?

Gud... Allah... Brahman... Den stora Anden... Livskraften... Världssjälen...

Det är svårt att skriva något om livets mening utan att nämna Gud. Men Gud har många namn, och många har också någon uppfattning om en andlig verklighet utan att behöva ett särskilt namn. På andra ställen har vi ibland nämnt de kristnas Gud, den som Bibeln berättar om. Det är inte bara för att vi som skriver har en kristen tro, det är också rätt naturligt eftersom vår kultur och vår uppfattning om vad som är rätt och fel fortfarande bygger på kristendomen - även om mycket har ändrats på senare tid.

Men är det bara där det kan finnas ett svar, i den kristna tron? Hur är det med alla andra religioner, finns där någonting att hämta för den som söker efter livets mening?

Häng med på en liten tur i vår religiösa värld, så ska vi se vad vi kan hitta:

Den lilla statyn har just blivit tvättad i mjölk och vatten och fått en ny blomstergirlang runt halsen. Framför de mörka, stirrande ögonen förs ghee-lampan i cirklar medan luften fylls av den söta doften av rökelse. Sången, som är en bön och sjungs av en kvinna och hennes dotter, hörs ut på gatan och blandar sig med andra sånger från husen runt omkring.

Det är en vanlig morgon någonstans i Indien, och framför det lilla husaltaret hålls den vanliga morgonandakten till en av hinduismens hundratusentals gudars ära. Just denna familj har valt Shiva som sin speciella gud, och när andakten är slut går alla till sina sysslor med en känsla av att vara välsignade av henne.

Någonstans i nordöstra Thailand har en ung man just vaknat på sin hårda sovplats. Klockan är tre och det är dags för morgonmeditation. Efter en stund i lotusställning, med ögonen halvslutna och bara ljudet av de lugna, regelbundna andetagen i öronen, känner buddhistmunken hur han blir alltmer befriad ifrån de känslor och den längtan han fortfarande har som människa.

Lite senare på morgonen är det dags för den dagliga tiggarrundan. Eftersom ingen munk får ha några pengar är de beroende av att människor i närheten ger dem mat. Och mat får de. Människorna i byn står redo med skålar och fat. Att dela med sig är viktigt, och så blir de ju välsignade på samma gång.

Från det höga, smala tornet hörs ett starkt, entonigt mässande över trafikens ständiga brus. Bönemattan är snart utrullad och huvudet i vördnad sänkt mot den heliga staden Mecka, där Profeten en gång föddes. Men det är inte profeten Muhammed som tillbes, utan den ende guden. Bara han, Allah, är värd tillbedjan.

Det här är dagens tredje bön. Det kommer att bli fem allt som allt, innan solen gått ner. Fem bönestunder, på de bestämda tiderna. För muslimen är detta mycket viktigt, liksom fastan under Ramadan och den ständiga trosbekännelsen: "Det finns ingen gud utom Allah, och Muhammed är hans profet". Det ska vara en hjälp att hålla Allahs närvaro i minnet, i det dagliga arbetet i detta nordafrikanska myller av människor, bilar och djur. Liksom överallt i världen där medlemmarna i den stora islamiska församlingen, Umman, bor och verkar.

Tre religioner, tre ögonblicksbilder. Vad säger de oss? Finns det någonstans här en sanning som kan göra oss fria? Något, eller Någon, som kan lyfta av allt det tunga vi släpar omkring på och som ibland får oss att undra varför vi alls ska finnas till?

Den som ägnar lite tid åt att kolla runt bland lärorna hittar nog ett och annat som kan kännas rätt fint. Både för hindun, buddhisten och muslimen gäller t.ex. att man ska ha vördnad och respekt för livet. (Sen kan man förstås fundera över varför det inte alltid verkar vara så i praktiken...)

Kanske är det buddhismen som tilltalar oss mest av dessa tre. Den fridsamma meditationen, de vänliga leendena. Och talet om kärlek, tolerans och fred. Dalai Lama, tibetanbuddhismens andliga ledare, har besökt Sverige flera gånger. Varje gång tas han emot som en fredens budbärare, och hans böcker, fulla av vackra ord, finns i varje bokhandel.

Men räcker det med meditation och tal om kärlek och fred? Vad är kärnan i allt detta?

Både hindun och buddhisten tror att människan föds och dör gång på gång i ett plågsamt kretslopp. Livet är något som är fyllt av lidande, och på olika sätt försöker man bryta den onda cirkeln och slippa återfödelsen. Filosofierna är lite olika, teknikerna likaså. Men gemensamt är att allt det som vi här i väst får till oss som mysiga metoder att uppnå frid och avslappning, i originalutförandet är plågsamma kroppsliga och andliga övningar som går ut på att man ska bli helt tom på känslor och önskningar. Då kan man uppnå det totala utslocknandet, Nirvana. Som när ett ljus blåses ut...

Meditation kan vara rätt spännande. Många lockas av det. Men att blåsas ut som ett ljus - är det verkligen svaret på frågan om livets mening? Och när många av dem som går riktigt på djupet i meditation och yoga förlorar kontakten med sin personlighet, då blir det nästan lite otäckt. Kan det här verkligen vara rätt väg...?

För muslimen finns det i alla fall en personlig gud, inte bara någon slags "världsande" som genomsyrar allt och som man ska försöka bli ett med. Och islams Allah tycks vara god, i alla fall mot dem som lyder honom... Levnadsreglerna är också rätt sunda, när man tänker efter. Det gäller att ta väl vara både på sig själv, sina trosfränder och naturen. Inte utnyttja naturtillgångar på ett själviskt sätt. Dessutom uppmuntras vi att använda vårt förnuft.

Meningen med livet blir enligt muslimen att känna och erkänna Allah, skaparen. Att vara tacksam till Allah, att dyrka honom. Och att i allt man gör i livet fullständigt underkasta sig hans lag.

Räcker det som svar?

Ja, så kan vi gå vidare och gräva i den ena religionen efter den andra. Läsa om alla lagar, regler och ritualer. Se hur människor försöker leva upp till kraven och sträva efter att få ett bättre liv efter detta. Eller slockna ut som ett ljus.

Metoderna är många. Vägarna till själslig balans lockar som rätterna på ett julbord. Men får vi någonstans ett tillräckligt bra svar på den där viktiga frågan om livets mening?

Får vi ett svar, och en själsfrid, som verkligen håller?