Om Gud och kärleken

Att man kan älska, det vet vi, även om vi ganska ofta misslyckas med det. Men att någon skulle kunna vara kärlek, det låter ju helskumt!

Ändå är det just så det står om Gud i Bibeln. Så här berättar Johannes, en av de första som följde Jesus Kristus, Guds son, om den kärlek han fick möta hos honom:

"Vi vet hur mycket Gud älskar oss, för vi har lärt känna hans kärlek och vet att det är sant när han talar om för oss att han älskar oss. Gud är kärlek, och den som lever i kärleken lever med Gud, och Gud lever i honom." (1 Johannes brev 4:16 LB)

Mysko - men spännande! Kan det betyda att vi hittar den verkliga kärleken, den som vi ibland längtar så mycket efter att det gör ont, om vi söker efter... Gud?

Men vad är det för kärlek? Är det något konkret, som kan förändra livet, eller är det bara flum? Och gäller den alla, eller måste man göra något för att förtjäna den? Paulus, en annan av de mer kända personerna i Bibeln, beskriver Guds kärlek så här:

"När vi var helt hjälplösa och utan någon utväg, kom Kristus - just vid rätt tidpunkt - och dog för oss som levde i synd och som inte brydde oss om Gud. Även om vi varit goda hade vi inte kunnat vänta oss att någon skulle dö för oss ... Men Gud visade sin stora kärlek till oss genom att sända Kristus att dö för oss, medan vi fortfarande var syndare." (Romarbrevet 5:6-8 LB)

"Kärleken är tålmodig, god och hänsynsfull, aldrig misstänksam eller avundsjuk, aldrig skrytsam eller stolt, och aldrig överlägsen, självisk eller fräck. Kärleken kräver inte att få sin egen vilja fram. Den är inte irriterad över andra, inte lättretad och den lägger knappast märke till när andra handlar fel. Den är aldrig glad över orättvisan, men gläder sig när sanningen segrar. Kärleken är trogen vad det än kostar. Den förväntar sig alltid det bästa, hoppas i det längsta och är beredd att uthärda allt." (1 Korinthierbrevet 13:4-7 LB)

Så kristendomens Gud ska vara själva källan till verklig kärlek? Den som älskar oss även när vi gått vilse i livet och misslyckats med allt? Det låter nästan otroligt, men tänk om det är sant...!

Men de andra religionerna då, hittar vi kärleken där också?

Ja, ordet används i alla fall både i hinduism, buddhism och islam:

I buddhismen är det lite luddigt. "Gud" är bara någon slags formlös livskraft som genomströmmar allt och alla. Eftersom vi genom denna kraft hör ihop, ska vi lära oss älska och respektera varandra. Men var denna kärlek kommer ifrån är svårare att få grepp om.

Hinduismen är inte så annorlunda. Här finns också den formlösa anden överallt. Men den blir lite mer personlig genom de hundratusentals olika gudagestalter som den visar sig i, och det finns en idé om att t.ex. guden Krishna återgäldar den kärlek som människorna visar honom.

För muslimen är det helt klart att Allah är en gud som älskar. Men han älskar bara den som lyder hans bud. Enligt Koranen gäller detta t.ex. de generösa, de rättfärdiga, de ihärdiga, de som gör gott, de som renar sig själva och de som kämpar för hans sak.

De som inte följer hans lagar hatar han. Enkel logik, lätt att fatta. Vi älskar ju också den som förtjänar att bli älskad, och vissa av de andra skulle vi gärna hänga i närmaste lyktstolpe!

Frågan är väl om det var den sortens kärlek vi letade efter, den som bara ger efter förtjänst...