Mer om fossil

Enligt utvecklingsläran har de sedimentära bergarterna bildats genom avlagringar under miljontals år. De fossil man finner långt ner i dessa bergarter ska då vara mycket gamla och inte så utvecklade. Ju högre upp man sedan tittar i avlagringarna, desto närmare vår egen tid kommer man och desto mer utvecklade varelser finner man.

Så låter teorin, men i verkligheten är fossilen inte riktigt så fint ordnade. Visserligen hittar man mycket riktigt mest av t.ex. groddjur långt ner och primater (apor och andra däggdjur) längst upp, men blandningen är så tydlig att den är besvärande. Man kan mycket väl finna lämningar av däggdjur, även nu levande, på lägre nivåer än vad teorin säger, t.ex. spår av hästhovar där det bara borde ha funnits groddjur. Detta är mycket svårt att förklara.

Ett annat besvärande faktum är att fossilen inte ser ut så som man kunde förvänta sig. Om vi tar havslevande djur som exempel så är tanken att de dött, sjunkit till botten och så småningom begravts i bottensedimenten. Där har de under årtusendena förstenats och så följt med upp över ytan vid landhöjning och veckning till bergskedjor.

Men är det verkligen möjligt för ett dött djur att bevaras på det här sättet? Vi vet att både hav och land är fulla av organismer som lever på att "städa", alltså helt enkelt äta upp döda djur och växter. Dessutom har själva havsvattnet en upplösande effekt på ben. En död fisk borde mycket snabbt ha blivit uppäten och upplöst, långt innan den fått en chans att förvandlas till fossil. Likadant med vilket djur som helst som lagt sig att dö på marken. Det skulle snart vara förvandlat till mull, utom i vissa mycket speciella miljöer.

Man finner också en del fossil av djur som tycks ha blivit "tagna på sängen", mitt i något de höll på med. Som t.ex. en rovfisk på väg att svälja sitt nyfångade byte, eller ett djur som håller på att föda! Och går man till växter så hittar man på många håll träd som förvandlats till fossil i upprätt ställning, ibland så att de sträcker sig genom flera sedimentlager men ändå är lika väl bevarade i båda ändar. Hur skulle detta vara möjligt om sedimenten avlagrats under miljoner år? Dessutom finner man ibland träd stående upp och ner.

De här frågorna ställer verkligen till det. Naturligtvis gör man försök att komma med förklaringar, men det är mycket svårt, för att inte säga omöjligt, att ge bra svar enbart med hjälp av utvecklingsläran. Många väljer därför att blunda för de svåra frågorna.

Men om man vågar tänka tanken att det någon gång för länge sedan skett en världsvid översvämningskatastrof - en "syndaflod" där hela jordens yta under ett våldsamt förlopp täckts av vatten - kan man komma närmare en bra förklaring då? Svaret verkar faktiskt kunna vara ja! Om väldiga massor av sediment spolats fram och tillbaka över jorden och snabbt täckt över och dödat djur och växter, bör man få just sådana fossil som vi hittar i stora mängder: Fiskar i full färd med att äta, träd som knäckts och vänts upp och ner, stora fiskstim som står vända med huvudet åt samma håll (som fiskar gör i strömmande vatten). Sådana fiskstim har man funnit på många platser runt om i världen, och det tyder på att det verkligen svept enorma flodvågor över jordens yta.

En katastrof av det här slaget skulle också kunna förklara varför det finns flest enkla organismer längst ner i lagren, medan de mer "utvecklade" hamnat längre upp. Det räcker med att fundera över vilka som har lättast för att fly undan till högre terräng - daggmasken eller dinosaurien! Man har t.o.m. hittat spår av dinosaurier som kan tyda på att dessa verkligen flytt undan en flodvåg. Spåren går i sidled, som om djuren pressats åt sidan av en väldig kraft, och de blir grundare och grundare för att slutligen försvinna.

Det är inte helt främmande för forskare som tror på utvecklingsläran att tänka i de här banorna, även om få är beredda att gå så långt som till att det varit en världsvid översvämning. I delstaten Washington i USA finns klyftor liknande dem i Grand Canyon, upp till 300 meter djupa. Det anses bevisat att dessa uppkommit genom en lokal översvämning i samband med att en sjö bröt igenom sina fördämningar. Klyftorna gröptes då ur på bara några veckor, ur hård vulkanisk bergart.

Vissa forskare tänker sig att även själva Grand Canyon kan ha bildats genom väldiga översvämningar, men då flera stycken med många tusen års mellanrum. Men eftersom det inte finns något jordlager utom längst ner och längst upp verkar det troligare att det bara var en enda gigantisk översvämning. (Om det gått flera tusen år mellan två översvämningar borde det ha hunnit bildas ett jordlager som nästa översvämning täckt över med sediment. Då skulle det nu finnas en mängd jordlager, inte bara två.)

När man finner ett helt skelett är det förstås en stor händelse. Det gör att man inte behöver hamna helt fel när man försöken återskapa hur djuret såg ut då det levde. Men frågan är ändå om man kan lita helt på de bilder som dyker upp t.ex. av olika dinosaurier. Inte ens ett komplett, välbehållet skelett avslöjar egentligen så mycket när det gäller arter vi inte redan känner till. Är det bara en liten skärva av ett ben man hittat blir svårigheterna ännu större, och trots allt vetenskapligt tal handlar det i slutändan mycket om rena gissningar.

Det händer dessutom att man helt enkelt hittar på detaljer som ska bevisa evolutionen. Ett exempel är "det tillbakabildade höftbenet" på ett havslevande däggdjur, som påstås bevisa att djuret en gång haft ben och levt på land (se bild). Problemet är bara att något sådant ben aldrig har hittats - men det hindrade inte forskaren från att rita dit det! Ofta är det på samma sätt "fynd" av mellanformer mellan apa och människa görs. Och är det inte fråga om rent fantiserande så kan det vara så att det blir fel t.ex. när man mäter en liten bit av ett skallben och utifrån det försöker beräkna hur stor skallen var. Utvecklingsläran skriker efter bevis på mellanformer, då är det lätt att bli överentusiastisk när man får en lovande benbit i sina händer...

Det tillbakabildade höftben som "bevisar" att valen härstammar från landlevande djur. Ett ben som man aldrig hittat! (Ill. ur Mats Moléns bok "Vårt ursprung?)

Den vänstra bilden är en officiell skiss från ett museum i Tyskland, där motsvarande skalle visas. Skallen sägs komma från ett Neandertalbarn. Noggranna röntgenundersökningar har dock visat att käken förskjutits 30 mm framåt (pilen visar käkleden). Den högra bilden visar en riktigare rekonstruktion av samma skalle (Cuozzo, 2000).

Faktareferens