Skapelseberättelsen och vetenskapen

Det är lätt att se Bibelns skapelseberättelse som en saga från början till slut, eller åtminstone en poetisk beskrivning av något som gick till på ett helt annat sätt. Men tittar man närmare går mycket att förklara utan att behöva blunda för vetenskapliga fakta. Här kommer några exempel:

I 1 Mosebok 1:1-3 står det om hur Gud skapade ljuset flera dagar innan solen och månen blev till. Varifrån kom detta ljus? Förklaringen kan finnas i det som astronomerna kallar population-2-stjärnor. Dessa blossade upp som novor och supernovor i galaxens centrala delar och kan ha lyst på jorden lika starkt som vår sol gör nu. Population-1-stjärnor är de vi känner som stjärnor idag. De anses vara yngre, vilket stämmer väl med att Gud skapade solen först på den fjärde dagen (1 Mosebok 1:14-18).

I 1 Mosebok 1:6-8 delas vattnet upp så att en del blir hav och den andra delen hamnar ovanför ett "fäste" som kallas himmel. Detta vatten ovanför himlen har förbryllat många. Förklaringen kan vara att jorden i början hade ett ånghölje, ovanför eller högt uppe i atmosfären. Under ånghöljet var förhållandena perfekta för det liv Gud skapade sen. Hela jorden var som ett växthus! Temperaturen bör ha legat mellan +5°C till +20°C vid polerna och +35°C vid ekvatorn, och den farliga kosmiska strålningen kunde aldrig nå marken. På grund av ånghöljets tyngd var också lufttrycket, och därmed syrgastrycket, högre än idag, något som vi vet är mycket hälsosamt. Resultatet kan vi se i fossil form, t.ex. räkor som är betydligt större än samma art från senare tid. Det högre trycket förklarar också varför jätteflygödlorna, med en vingbredd på kanske upp till 16 meter, kunde flyga. I vårt nuvarande lufttryck skulle de inte få tillräcklig lyftkraft.

Det är inte omöjligt att människor under dessa förhållanden kunde leva mycket länge. Det fanns troligtvis inga bakterier som orsakade sjukdomar (att bakterier blir farliga beror bl.a. på att deras gener förändras av den kosmiska strålningen), och både temperatur och lufttryck var perfekta. Bibeln anger åldrar på upp till 900 år (1 Mosebok 5:3-31). Detta kan vara helt riktigt även med vårt sätt att ange tid.

När det gäller livet på jorden berättar Bibeln om hur Gud på två dagar skapade alla djur "efter deras särskilda slag" (1 Mosebok 1:20-21, 24-25). Kristna som försöker förena utvecklingsläran med sin tro på Gud brukar förklara det med att Gud ser på tid på ett annat sätt än vi. Det står nämligen på ett annat ställe i Bibeln att: "... en dag för Herren är som tusen år och tusen år som en dag". Men kanske behövs inte den förklaringen. Vår kunskap om arternas utveckling är trots allt ganska begränsad. Det vi ser i naturen är en genetisk variation, så kallad "mikroevolution", och det har vi tagit som bevis för att allt liv har ett gemensamt ursprung. Detta kan vara ett misstag, byggt på idén att det inte finns någon Gud. Vågar man öppna för tanken att det ändå gör det, är det snarare så att fossilen vi hittar - hur de ser ut och var vi finner dem - talar för en snabb skapelse, där alla stora huvudgrupper av djur fanns med från början.
(Se fotnot om begreppen "slag" och "huvudgrupper".)

Läs mer om fossil

I 1 Mosebok 6:11-22 hittar vi den klassiska berättelsen om hur Noa fick i uppdrag att bygga en stor båt, en "ark", för att i den rädda sig själv, sin familj och jordens djurarter undan den översvämning som Gud skulle låta komma.

Man kan undra om det var möjligt att i denna ark samla så många djur på det sätt som beskrivs. Skulle den inte gå under? Nej, ingenjörer som räknat på hur båten var konstruerad - med de mått och proportioner som anges i Bibeln - har kommit fram till att den var helt perfekt! Förhållandet mellan höjd, bredd och djup var sådant att den var mycket stabil redan utan last och stabilare ju mer den lastades. Med några fullt rimliga antaganden om antalet arter på jorden vid den här tiden, kan man också räkna ut att den var mer än tillräckligt stor för att rymma representanter från alla de huvudgrupper av djur som fanns, även dinosaurier (de behövde ju inte vara fullvuxna). Ett grovt överslag visar att alla djuren tillsammans inte kan ha tagit upp mer än ungefär en tredjedel av arkens totala volym. Det blev mycket plats kvar för den mat som behövdes under det dryga år djur och människor var instängda i arken (1 Mosebok 8).

När arken var färdig och alla gått ombord kom så vattnet (1 Mosebok 7:11-20). Det stora djupets källor och himlens fönster öppnades, det regnade i 40 dygn och vattnet täckte till slut hela jorden. Kan detta ha varit möjligt?

Den enda rimliga förklaringen till ett 40 dagar långt skyfall är ett ånghölje som kollapsat och börjat kondenseras. Detta kan ha orsakats t.ex. av ett meteoritnedslag. Men vattnet från ånghöljet kan inte ha räckt till, utan underjordiska källor, "det stora djupets källor" (1 Mosebok 7:11), måste ha stått för det mesta av vattnet.

När ånghöljet kollapsade blev det stora störningar i atmosfären och till följd av det fruktansvärda oväder. Enorma vågor sköljde över hela jorden, förde med sig sand och sten och begravde snabbt växter och djur. Dessa packades samman i det som kom att bli de sedimentära bergarterna. Detta är den modell som bäst förklarar varför fossil ser ut som de gör och förekommer i den ordning och på de ställen som de gör.

I samband med att vatten försvann ur de underjordiska hålrummen, kom också jordskorpan i obalans. Tryckförändringarna orsakade jordbävningar, vulkanutbrott och kontinentaldrift. Någon gång under tiden efter översvämningen skedde så de stora bergskedjeveckningarna, då de fossilrika lagren pressades upp till höga höjder.

Efter allt detta var förhållandena på jorden dramatiskt förändrade. Lufttrycket var lägre, temperaturen varierade mer och en del kosmisk strålning kunde nu nå jordytan. Till detta kom, under den första tiden efter översvämningen, effekten av den stora mängd aska som skickats upp i atmosfären av alla vulkaner. Askan dämpade solstrålningen och gjorde att den mycket fuktiga atmosfären kyldes ner, vilket på relativt kort tid byggde upp inlandsisen - den enda istid som det finns verkliga bevis för.

En annan trolig effekt av den minskade solstrålningen var att människorna, de få som överlevt och de närmaste generationerna efter dem, drabbades av en kollektiv sjukdom. För lite solljus ger nämligen upphov till d-vitaminbrist. Denna brist orsakar i förlängningen engelska sjukan, som bland annat visar sig i ett försvagat skelett och krum rygg. Neandertalmänniskan, vilken tidigare påståtts vara en av våra aplika föregångare, kan i själva verket vara en lämning efter denna sjuka men annars fullt normala människa.

Faktareferens
 

Fotnot:
Vi vet att djur och växter i viss mån kan anpassa sig till omgivningen. Det finns t.ex. många olika hundraser och även andra arter som tillhör hunddjuren, och det är inte osannolikt att deras ursprung går tillbaka till en gemensam "urhund". Det finns däremot inget som tyder på att urhunden i sig utvecklats från något annat slag av djur. Inte heller finns något exempel på att en hundras utvecklats vidare till något som inte längre skulle räknas som en hund. Hunddjuren kan därmed sägas utgöra ett slag, eller en huvudgrupp bland djuren. (Vissa bibelöversättningar använder ordet "art" istället för slag, men med den definition av begreppet art som vi har idag är detta missvisande.)