Utvecklad eller skapad?
En stor tomhet. Ingen tid ännu, inga världar. Så en gigantisk explosion, en "Big Bang", där de första atomerna bildas och med enorm kraft slungas ut åt alla håll. Så småningom moln av materia som dras ihop och blir till stjärnor, planeter och andra himlakroppar.
Någonstans i detta växande universum, åtminstone på en plats, kanske på flera, kopplas så vissa molekyler samman så att livets byggstenar - det liv vi känner till - kan börja utvecklas. De allra enklaste livsformerna dyker upp, sedan alltmer avancerade. Och så, efter miljoner år av utveckling, där den bäst anpassade överlevt på de andras bekostnad, människan. Människan som funderar över sin tillvaro, undrar varför hon finns och varifrån hon kommit.
Känner du igen historien? Javisst, det är ju detta vi får lära oss från det vi är små. Att världen och livet utvecklats ur ingenting, med det naturliga urvalet som enda drivkraft. Från bakterie till människa - vi vet inte i varje detalj hur det gått till, men att det är så här vår historia ser ut verkar alla vara överens om.
Ändå finns frågorna där, och de är inte obetydliga. Varifrån kommer sådana omateriella saker som vårt känsloliv, vårt förnuft och själva anledningen till att vi funderar över vårt ursprung? Och varför har människan ett så djupt liggande behov av någon slags tro? Det finns inga bra svar. Ingen av våra kända filosofer eller naturvetare kan på ett trovärdigt sätt förklara hur slump, naturligt urval och en massa tid kunnat producera allt detta av bara materia.
Ingen har heller kunnat visa hur de mekanismer egentligen fungerar som drivit evolutionen framåt. Problemen är enorma. Och inför den riktigt stora frågan, hur biologiskt liv från början kunnat uppstå i en icke biologisk omgivning, står forskarna i stort sett handfallna. De idéer som finns är fullt i klass med vilka religiösa skapelsemyter som helst! Till och med en ”militant” ateist som den engelske biologen Richard Dawkins medger att abiogenesis, som den här övergången från icke-liv till liv kallas, är så otrolig att det hade behövts närapå ett mirakel…
På Darwins tid var det enklare att driva idén om ett liv som uppstått av sig självt. Man visste t.ex. inte mycket om cellen, livets minsta beståndsdel. Ingen behövde göra våld på sitt förnuft för att tro att denna lilla ”geléklump” kunnat uppstå av en lycklig slump, genom att ett antal proteinmolekyler förenades på rätt sätt. Men med den kunskap vi har idag kan man faktiskt undra hur det är möjligt att fortsätta tro på slumpen. Cellen har visat sig vara enormt komplex och avancerad, även i sin enklaste form. Och inne i dess kärna har vi upptäckt det kanske djupaste mysteriet av alla, en informationsbank som överglänser det största megauppslagsverk vi kan tänka oss. En jättemolekyl där varje liten del har betydelse inte bara som i en löpande text utan snarare ett mångdimensionellt korsord. En molekyl som dessutom har förmåga att kopiera sig själv!
Det finns alltså idéer om hur detta vårt DNA uppstått och utvecklats enbart under påverkan av slump, tid och naturligt urval. Men ändå har vi aldrig sett minsta tecken någonstans på att information kan uppstå spontant. Tvärtom är det just den insikten som NASA utgår ifrån när man söker efter tecken på intelligent liv på andra planeter. Dag och natt tar radioteleskop runt om i världen emot brus från rymden, och kraftfulla datorer söker efter mönster i detta brus. Ett mönster, en signal av något slag, det skulle vara en sensation! För mönster är information, och information har alltid en intelligent avsändare. Det gäller på alla områden – men tydligen inte när det handlar om vårt ursprung och de mönster som naturen själv visar upp…

Strandfynd under en solig höstpromenad på västkusten. Är dessa stenrader ett resultat av vågornas skvalpande, eller har ett barn lekt här? För de allra flesta är svaret självklart...
Det märkliga är att frågan om evolutionen är så oerhört känslig. Det mesta går att diskutera, även om man har väldigt olika uppfattningar, men när det gäller vårt ursprung höjs tonläget direkt. Den som vågar ifrågasätta de etablerade sanningarna blir snabbt nergjord. Kända forskare rasar, och i böcker, bloggar och artiklar flödar hånet fritt. På EU-nivå vill man till och med förbjuda själva diskussionen - i oktober 2007 kom en resolution som uppmanar medlemsländerna att i sina skolor bara tillåta evolution som svar på ursprungsfrågan! Vad man än tycker om sakfrågan så är detta ett mycket märkligt drag i ett demokratiskt samhälle...
Fast egentligen är det nog inte så konstigt om ämnet är känsligt, för alternativet till en självgående evolution är ju att det måste finnas en Skapare. Att informationen även i det här fallet har en intelligent avsändare. En ödmjuk tänkare kan hålla med om att det är möjligt, och med lite kunskap om var gränserna går mellan naturvetenskap och filosofi inser man att det inte alls strider mot god vetenskap att dra en sån slutsats. Men den inbitne ateisten går i taket bara av själva tanken. Det får inte finnas någon gud! Allt annat, men bara inte det!
Vi har en tendens att se vetenskap som sanning. Det gäller inte minst oss svenskar, som gärna vill vara rationella och logiska. Vetenskap är något objektivt, den bygger på fakta och är därför sann. Punkt! Vad vi inte tänker på - förmodligen för att vi inte vet om det - är att de svar vetenskapen ger oss alltid beror på vilken tro som ligger till grund för den. Det finns alltid en filosofi i botten, även idag. Fakta är inte alltid fakta...
För ett par hundra år sen var det självklart att tro på en skapare, Gud. Det var den världsbild vetenskapen vilade på, och uppenbarligen fanns det inga större problem med det. Många av de riktigt stora naturvetarna var kristna: Kopernikus, Kepler, Newton, Boyle, Linné...
Idag lever vi med en helt annan världsbild, och skapelse har för många blivit helt otänkbart. Varför? Är det en naturlig utveckling som beror på att vi vet mer nu och inte längre har plats för en andlig verklighet? Eller är det snarare något vi valt eftersom vi i grunden inte vill att Gud ska finnas? Klart är i alla fall att det inte är mer vetenskapligt att vara ateist än att vara troende, för Guds existens kan varken bevisas eller motbevisas med vetenskapens metoder! Om det är så, då är inte heller ateistisk vetenskap en bättre väg till sanningen än en som tillåter skapelse i sina teorier...
Så vad ska vi tro då? Vad blir slutsatsen av allt det här? Kanske bara detta att det trots allt verkar finnas en del frågetecken kvar. Att dagens naturvetenskap egentligen inte säger så mycket om varifrån vi kommer, och att det därför kan vara värt att tänka ett varv till. Om nu frågan är viktig. Och kanske bör vi då också våga lyssna till de forskare som går mot strömmen - om inte annat så för att så många vill att vi inte ska göra det... |